Leasingavtalet ni inte kan jämföra
Två offerter med samma månadskostnad kan skilja tiotusentals kronor över avtalstiden. Skillnaden ligger i restvärdet, räntan och vad som händer vid återlämning — tre saker som sällan står i offerten.
Månadskostnaden säger nästan ingenting
En leasingoffert presenteras som ett belopp per månad och bil. Det är ett bekvämt tal att jämföra, och det är därför leverantörerna använder det. Problemet är att beloppet är resultatet av tre helt separata poster som inte redovisas var för sig.
Två offerter kan landa på samma månadskostnad och ändå vara olika affärer. Den ena har satt ett högt restvärde, vilket sänker månadsavgiften men flyttar risken till er om bilen är värd mindre vid återlämning. Den andra har lägre restvärde men högre ränta. Utan att bryta ut delarna jämför ni ingenting.
De tre delarna av en månadsavgift
Be alltid om att få dem separerade. Vägrar en leverantör är det i sig ett svar.
| Del | Vad den är | Vad ni ska titta på |
|---|---|---|
| Värdeminskning | Skillnaden mellan inköpspris och avtalat restvärde, fördelad över avtalstiden | Hur högt restvärdet satts och vem som bär risken |
| Ränta | Finansieringskostnaden på det kapital leverantören binder | Om räntan redovisas alls, och mot vilken bas |
| Service och underhåll | Service, reparationer, däck, ibland försäkring och vägskatt | Exakt vad som ingår, och vad som faktureras separat |
Nästan alla operationella leasingavtal bygger på dessa tre. Är de inte utbrutna i offerten går affären inte att bedöma.
Ett högt restvärde ser bra ut när avtalet skrivs, för det sänker månadskostnaden. Men om bilen vid återlämning är värd mindre än restvärdet är det ofta ni som betalar mellanskillnaden. En låg månadsavgift kan alltså vara en uppskjuten kostnad snarare än en besparing.
Vem bär risken — och vet ni vilket avtal ni har?
Bakom två likartade offerter kan ligga två helt olika riskfördelningar. Skillnaden går under namnen operationell och finansiell leasing, och den handlar i grunden om vem som står för att restvärdet faktiskt nås.
I ett operationellt avtal behåller leasegivaren restvärderisken: blir bilen värd mindre än antaget är det deras problem, och de prissätter den risken i månadsavgiften. I ett finansiellt avtal, eller ett operationellt med restvärdegaranti, ligger risken hos er — och då är den låga månadsavgiften inte en rabatt utan en riskpremie ni tagit på er utan att nödvändigtvis veta det.
De två behandlas också olika i bokföringen, och gränsdragningen beror på vilket regelverk ni tillämpar. Det är en fråga för er redovisningskonsult snarare än för leverantörens säljare, men den är värd att ställa innan flottan förnyas — inte efteråt.
Restvärdet är ett antagande, inte ett faktum
Restvärdet sätts när avtalet skrivs, flera år innan det ska prövas. Det är en kvalificerad gissning om en andrahandsmarknad som ingen kan förutse, och den gissningen avgör den enskilt största delen av er månadsavgift.
Det gör frågan "är restvärdet rimligt satt?" till den viktigaste i hela affären — och samtidigt den ni har svårast att svara på. Leverantören har historik på andrahandsvärden per modell, årsmodell och avtalstid. Ni har en offert med ett tal i den.
Det ni ändå kan göra är att jämföra: begär restvärdet angivet i kronor och som andel av nybilspriset från varje leverantör som lämnar offert. Sticker en ut åt något håll finns det ett skäl, och skälet är värt att fråga om.
Körsträckan är den vanligaste smällen
Avtalet anger en körsträcka, och avvikelser debiteras per mil i båda riktningar. Övermil kostar, och underkörning ger sällan pengar tillbaka i motsvarande grad.
Sträckan sätts vid avtalets början, ofta som en uppskattning ingen följer upp. Har verksamheten förändrats — färre kundbesök, mer distansarbete, andra leveransmönster — stämmer den sannolikt inte längre. Att justera sträckan under avtalstiden är enklare än de flesta tror, och det är billigare än att betala övermil vid slutet.
Återlämningen är där räkningen kommer
Vid återlämning besiktigas bilen och avdrag görs för det som bedöms som onormalt slitage. Vad som räknas som normalt är definierat i avtalet, men definitionen varierar kraftigt mellan leverantörer och läses sällan innan man skriver på.
Det är den post som oftast överraskar, eftersom den kommer tre eller fyra år efter att beslutet fattades — och av någon annan än den som förhandlade avtalet.
"Fullservice" betyder inte samma sak hos två leverantörer
Servicedelen låter som den minst intressanta av de tre, och den är den som oftast skiljer sig mest. Fullservice är inget standardiserat begrepp — vad det omfattar avgörs av avtalstexten, inte av ordet.
| Post | Läget i praktiken |
|---|---|
| Service enligt schema | Ingår så gott som alltid |
| Däck | Ibland ingår sommar och vinter, ibland ett separat däckavtal, ibland inget |
| Glasskador | Ofta utanför, och hänvisas till försäkringen |
| Reparation efter skada | Utanför — det är en försäkringsfråga med självrisk |
| Ersättningsbil | Varierar kraftigt, och kostar när den saknas |
| Vägskatt och försäkring | Ibland inbakat, vilket gör avgiften svår att jämföra |
När försäkring och skatt ligger inne i månadsavgiften jämför ni inte längre leasing mot leasing. Be om dem utbrutna, och jämför försäkringen separat mot er egen företagsförsäkring — det är inte säkert att leverantörens är billigast.
Förlängningen som ingen räknar på
När avtalstiden löper ut förlängs avtalet ofta månad för månad till oförändrad avgift. Det är bekvämt, och det är nästan alltid en dålig affär.
Skälet är enkelt: den största delen av månadsavgiften är värdeminskning, och den är redan betald. Bilen har passerat den branta delen av sin värdekurva, men ni fortsätter betala som om den inte hade gjort det. En förlängning bör alltid innebära en omräknad, lägre avgift — och den frågan behöver ni ställa, för den ställs inte åt er.
Elbilarna gjorde restvärdet svårare
Andrahandsvärden för elbilar har rört sig kraftigare än för förbränningsmotorer, och det gör restvärdet till en större osäkerhet i just de avtalen. Batteriets skick påverkar värdet på ett sätt som inte har någon motsvarighet i en bensinbil, och teknikutvecklingen gör att en fyra år gammal modell kan uppfattas som mer omodern än en fyra år gammal dieselbil.
Det är inget argument mot elbilar. Men det är ett argument för att titta extra noga på vem som bär restvärderisken i ett elbilsavtal, och för att vara försiktig med ett avtal där ett högt restvärde garanteras av er.
Vad ni kan göra själva
- Begär månadskostnaden uppdelad i värdeminskning, ränta och service. Kan leverantören inte visa det går offerten inte att jämföra med någon annan.
- Ta reda på vem som bär restvärderisken och om det finns en restvärdegaranti i avtalet.
- Begär restvärdet både i kronor och som andel av nybilspriset, från varje leverantör. Då blir avvikelserna synliga.
- Jämför avtalad körsträcka mot faktisk, bil för bil. Titta inte på snittet — det är de enskilda bilarna som debiteras.
- Läs vad avtalet definierar som normalt slitage och jämför mellan leverantörer. Skillnaden kan vara tusenlappar per bil.
- Gå igenom vad "fullservice" omfattar post för post, särskilt däck och glas.
- Kontrollera om något avtal förlängts automatiskt till oförändrad avgift. Där finns en förhandling som väntar.
- Räkna på om ni behöver lika många bilar. Den billigaste bilen är den som inte leasas.
Det som är svårt att göra själv är att bedöma om ett restvärde är rimligt. Det kräver marknadsdata på andrahandsvärden för just den modellen, årsmodellen och avtalstiden — data leverantören har och ni inte har. Ni kan alltså kontrollera att ni jämför samma sak, att risken ligger där ni tror och att servicedelen täcker vad ni utgår från. Men själva talet som avgör mest av avgiften kan ni bara jämföra mellan offerter, inte bedöma mot marknaden.
Betalar ni rätt?
Räkna på er potential på trettio sekunder, eller hör av er så tittar vi på era faktiska avtal. Hittar vi ingen besparing tar vi inget förhandlingsarvode.